Att resa är livsfarligt -att stanna kvar är ofta farligare…

Livet lekte och Anna och jag var unga. Då bestämde vi oss för att göra en lång semesterresa uppe på Nordkalotten. Vi lånade mina föräldrars bil i Kalix och vi packade den full med mat och friluftsutrustning. Vi skulle vara borta i 2-3 veckor. Allt gick i linje med våra planer, vi körde rakt norrut med siktet inställt på Nordkap för att sedan åka västerut utmed den norska kusten ner till Lofoten. Allt var frid och fröjd om det inte var för all friktion som uppstod mellan mig och Anna. För på denna resa insåg vi med kraft, både Anna och jag, att vi var mer olika än vad vi trott. Vi ville olika saker, tänkte olika och kände olika. Så trots roliga och trevliga stunder tillsammans blev resan ganska jobbig. Den avslöjade sanningen och genererade en liten relationskris.

Men nu, i backspegeln, är vi båda så tacksamma för resan. Vi lärde känna varandra djupare, vi förstod att våra olikheter inte hotar vår kärlek och framförallt upptäckte vi att vi kan lösa och hantera spänningar och konflikter på ett bra sätt.

I församlingen pågår många resor samtidigt. Hela tiden, allt på en gång. Utveckling, avveckling (sådant som inte fungerar), förändring och förnyelse. Dessutom har vi bestämt att bygga en ny kyrka och bara det innebär en verklig långresa och ett stort äventyr. Och som jag sa, alla resor innebär en risk. Allt kan hända och inte ens den mest erfarne resenären kan förutsäga alla eventuella faror när man reser på nya kontinenter eller väglöst land. Inte många av oss har byggt kyrka ihop tidigare.

Därför tror jag det är bra att se detta stora projekt som just en resa. Tänker vi att det bara handlar om ett ”lokalbyte” finns en stor fara i att vi inte kan hantera resans risker på ett bra sätt. Dessutom riskerar vi att gå miste om den goda ”inre resan” som har med identitet och utveckling att göra. För nu lämnar vi inte bara en sliten kyrka mot en fräsch kyrka, inte bara en liten kyrka mot en större kyrka. Nej, genom denna resa bygger vi aktivt framtidens församling, så att vi kan möta nya människor, nya behov – på ett nytt sätt, i ett nytt sammanhang.

Vet ni vad som är det otäcka med just denna resa? Jo, vi har bara en enkelbiljett, vi har inte köpt någon tur- och returbiljett. Vi väljer alltså att lämna Rurik Holms väg 11 i Floda och vi vet egentligen bara en sak; vi kommer aldrig att komma tillbaka. Vi vet vad vi har nu – men vi vet inte vad vi får. Vi vet vad vi är – men vi vet inte vilka vi blir genom denna resa.

Precis så var det när Anna och jag för några år sen valde att gräva upp familjens rötter i Hökerum och försöka plantera dem i Floda, i nya skolor, fotbollslag, jobb och gemenskaper. Vi visste vad vi hade, men vi visste inte vad vi skulle få. Det var egentligen bara två saker vi visste när vi stängde dörren för sista gången till vårt sålda hus – nu finns ingen väg tillbaka och att Gud var med på resan.

Jag tänker också på lärjungarna som fiskade där i Galileiska sjön. De hade sin trygghet i yrkesroller, familjeliv och goda rötter i släktens företagande när Jesus en dag kom och bjöd med dem på en resa. Kom och följ mig, jag ska göra er till människofiskare! (Matt 4: 19). Tänk vilken risk de tog! Då visste de inte att de senare skulle få betala med sina liv – men priset hade troligtvis blivit ännu högre om de i rädsla stått kvar på perrongen medan Jesuståget gick förbi.

Det kommer stundtals att bli jobbigt och farligt- jag skulle ljuga om jag sa något annat. MEN jag vet att denna resa kommer göra oss väl. Men att stanna kvar p.g.a. rädsla är alltid farligare än att gå i tro…

I höstas var jag och ett gott gäng från Equmeniakyrkan i Floda på besök i Storsjöstrand utanför Vårgårda. De har precis invigt sin nya kyrka. De tog risken att docka på en ny kyrka på ett gammalt sommarhem och snart var succén ett faktum. De berättade om byggprocessen, planering, ekonomi och färdigt resultat. Det som gladde mig mest var inte resultatet, att kyrkan blivit riktigt bra. Nej, det var hur de berättade om själva resan. För genom denna resa, hade gemenskap fördjupats, kärleken vuxit och tilltron till församlings gemensamma förmåga vuxit dramatiskt.

Och detta skulle jag vilja skicka med inför stundande resa. Det är inte bara resans mål som är målet, d.v.s. att en bra och funktionell mötesplats på Garveriet blir förverkligad. Nej, när byggnaden är klar, då hoppas jag vi kan se tillbaka på att resan gjort oss gott, att kärleken fördjupats, att vi fått upptäcka glädjen i att arbeta hårt för ett gemensamt mål, att vi lärt oss mer av ekonomisk förvaltning och generositet, att nya människor fått smak på personlig tro tack vara att de fick vara med och spika panel och måla.

Gud, ge oss mod att resa med dig!
Gud, led oss när det känns som om vi famlar i väglöst land!
Gud, låt både bygget – och byggresan få behaga dig!
Gud, påminn oss, att vi inte bygger ”vår kyrka” – utan en ny mötesplats för hela Floda.

David